Joel följer sina drömmar

Han är 16 år gammal men redan en kunnig cellist och dansare. Drömmen är att bli filmmusikkompositör men i dag kämpar han mest med att få tiden att räcka till. Vi tog rygg på Joel Lindberg från Varuträsk för att ta del av hans vardag i och tankar om Skellefteå – på gott och ont.

För Joel kretsar livet kring musik och dans. Som elev på estetiska är det en bra egenskap och han älskar det! Så pass att han utöver sång, cello, piano och andra instrument han kommer över dessutom dansar tre gånger i veckan.
”Jag har ganska lite fritid. Jag försöker prioritera skolan, men tycker allt är så kul att jag väljer bort fritid för att få hålla på med det jag älskar."

Anderstorpsskolan är klassisk mark för unga instrumentalister. Sahara Hotnights, Lisa Miskovsky och Frida Hyvönen är bara några av en stor mängd musiker som skolan har fostrat genom åren. En stor del av Joel Lindberg och hans klasskamrataters liv under gymnasietiden tillbringas här och skillnaden mellan vad som är skola och vad som är fritid är inte alltid glasklar. I Joels fall är det lite extra påtagligt eftersom hans mamma är körledare på musikprogrammet och därmed också hans lärare. Men Joel klagar inte.
”Det går bra. Båda mina föräldrar håller på med musik, mamma jobbar här och pappa är kantor i landskyrkan. Dessutom har jag två systrar som musicerar och dansar, så det kändes naturligt för mig att börja. Jag blev inspirerad av dem.”

Redan på 1970-talet införde Skellefteå som första kommun i landet dans på schemat i skolan, något som sedan spred sig till övriga Sverige. Skellefteå har en stark danstradition och Joel är en stolt del av den. Tre gånger i veckan tränar han på Dansväxthuset, en populär satsning för äldre ungdomar som vill utvecklas genom dansen. Men verksamheten är hotad sedan kommunens anslag dragits in och det visat sig vara svårt att finansiera med privata medel.
”Många är ledsna över det. Vi är många som älskar dansen och vill fortsätta att dansa i samma utsträckning som nu eller ännu mer. Samtidigt finns det en otrolig drivkraft bland oss som håller på och som vill satsa. Inte minst mina danslärare. Idag finns Dansväxthuset kvar men endast tack vare eldsjälar och Skellefteå Dans- och balettförening som nu driver det. De kämpar för att kunna fortsätta finnas kvar.”

Den kulturella kreativiteten flödar i Skellefteå. Och om du frågar Joel skulle ännu större utrymme för dans, musik och kultur i allmänhet ge ringar på vattnet.
”Många väljer att flytta för att kunna växa inom kulturen, och det är tråkigt. Jag är jätteglad för musiken som Skellefteå har satsat mycket på – Kulturskolan och Mullberget har ett gott utbud för dem som är intresserade av musik. Men ibland kan jag tycka att exempelvis hockeyn får synas betydligt mer än annan kultur och jag tror att Skellefteå skulle kunna locka till sig fler invånare om det fanns större satsningar och ett bredare utbud av aktiviteter. Om vi ska nå upp till målet med 80 000 invånare måste det finnas något för alla. Om vi är tillräckligt många som vill så kommer möjligheterna att finnas. Så ge inte upp!"

Precis som för de allra flesta gymnasieelever är framtiden ett oskrivet blad för Joel. Det enda han vet är att han drivs av sina passioner och att han strävar efter att kunna ägna sig åt dem på heltid i yrkeslivet.
”Jag har många olika drömmar och vill gärna jobba med något av mina intressen. Jag tycker också om att skriva och skulle kunna tänka mig att jobba med det. Men mest troligt kommer jag att arbeta med musiken. En dröm är att bli kompositör av filmmusik. Det är mest i drömstadiet, men musikgymnasiet är ju en början i alla fall. Jag har en del projekt framöver både inom musik och dans. Ni kommer att se mer av mig!”