Nyhet -
100-åring gör succé i Skellefteå
Hon hade inte världens mest storslagna röst. Hon både drack och slogs med knytnävarna. Men hennes briljans går inte att ta miste på. Sällan har en sångerska inspirerat mer än Billie Holiday. Och hennes berättelse är stark. 100 år efter sin födelse porträtteras nu ”Lady Day” av Fransesca Quartey på Västerbottensteaterns scen.
Det har en tendens att bli stående ovationer när Fransesca Quartey och pianisten Tor Holmström låter de sista tonerna sjunga ut. Förtrollade av musik som var i ropet för över ett halvt sekel sedan och en fascinerande berättelse som aldrig blir daterad, njuter publiken i fulla drag. Västerbottensteatern har fått karaktären av en nattklubb i 1930- och 40-talets New York och publiken är dess gäster.
– Det är en ynnest att stå där kväll efter kväll. Jag blir fortfarande rörd, säger Fransesca som själv länge varit trollbunden av Billie Holiday.
En inspiratör
När det var dags att planera årets sedvanliga julföreställning med teater och middag föreslog därför Fransesca att de skulle sätta upp Billies berättelse. Den skulle kunna göras på många sätt. Billie kom från knappa förhållanden, levde ett hårt liv i ett USA präglat av rasförtryck, sprit och missbruksproblem och dog alldeles för tidigt i sviterna av skrumplever, 44 år gammal. Men det är bara är en version. En annan är hur hon revolutionerade jazzmusiken, pionjärartat utmanade musikindustrins och publikens uppfattning om hur en vokalist ska låta och banade väg för efterkommande generationers sångare. Fransesca fokuserar snarare på det senare.
– Billie är en inspiration, det är det jag vill visa. Hon hade så mycket i sitt liv som talade emot henne, men hon tog sig ändå till toppen och blev en stjärna.
”För att sjunga måste jag känna”
Billie Holiday var ingen skolad sångare. Hennes röst var relativt svag och inte särskilt omfångsrik. Men hon hade känsla och en omvittnat imponerande förmåga att väva melodier, improvisera och göra fraseringar. I likhet med många jazzinstrumentalister hävdade hon en artistisk frihet som ofta överraskar lyssnaren med oväntade vändningar.
– Ingen sångare hade gjort så tidigare. Hon lever sig in i texterna, gör orden till sina egna. ”För att sjunga måste jag känna”, har hon sagt. Därför är Billie egentligen den stora tolkaren. Det hon sjunger om tror man är självupplevt.
Väldigt lika
Många som har sett föreställningen slås av hur lika de låter, Billie och Fransesca.
– Visst försöker jag efterlikna några av hennes fraseringar, men det är också min röst, hur jag låter. Men det tog mig nästan 40 år att hitta min egen sångröst. Som ung ville jag låta som Aretha Franklin, säger Fransesca och skrattar.
Men orden och berättelsen är Billies.
– Med några väldigt få undantag för dramaturgins skull är det hennes egna ord som jag tagit från hennes självbiografi – Lady sings the blues och intervjuklipp. Musiken är en blandning av klassiska hits och mina personliga favoriter. Många i publiken känner förstås till låtarna sedan tidigare och det kan säkert vara ett plus om man gillar jazz. Men alla borde känna till Billie och ha minst en skiva i sin samling. Det här är ett bra sätt att upptäcka både personen och hennes musik, säger Fransesca.
Lady Day spelas på Västerbottensteaterns stora scen den 18, 27 och 29 december, klockan 19.00.
