Nyhet -
Elin hittar energin inför OS i tryggheten hemma i Skellefteå
Elin Johansson är tvåa på världsrankingen i sin viktklass i taekwondo och blir Skellefteås OS-deltagare i Rio i augusti. Men hennes väg mot världseliten har varit långtifrån spikrak – den har kantats av tvivel, näthat och vänner som vänt henne ryggen.
– Jag har drivits mycket av att vilja bevisa vad jag kan, säger Elin.
Med återkommande tävlingar och träningsläger över hela världen är Elin ofta på resande fot.
Men det är hemma i Skellefteå som Elin trivs som allra bäst. Här laddar hon upp energi genom lugnet, tryggheten och samvaron med nära och kära.
– Hela min bas finns i Skellefteå. Familjen är väldigt viktig för mig. Min brorsdotter är fem år och min stora kärlek i livet. Jag längtar alltid efter henne om jag är bortrest någonstans, berättar Elin, som har känt ett stort stöd från sina föräldrar och syskon i sin idrottssatsning.
– Mamma och pappa har varit separerade sedan jag var sju år, men de kommer jättebra överens så det har inte varit något traumatiskt för mig. Det har kanske till och med varit till fördel för mig att ha dem på olika håll.
På vilket sätt?
– Jag har fått en mycket närmare relation till båda eftersom man har fått anstänga sig från båda hållen. Jag har bott med mamma från att jag var tolv år, inte av anledningen att jag inte trivs med min pappa utan snarare för att göra det enklare. Jag har fått en jättenära relation med min pappa i och med att vi båda brinner för idrott, så det är främst honom jag vänder mig till när det gäller det idrottsliga. Vi brukar se till att ta en lunch så fort jag är hemma. Han tyckte att det var tråkigt när jag tog körkort, för då kunde han inte längre skjutsa mig till träningarna…
– De har stöttat på så olika sätt. Mamma har varit den som jag främst har vänt mig till när jag har behövt tröst. Pappa har kunnat skicka mer raka sms: ”Torka tårarna nu och gå och heja på de andra i laget!”
Personligt, tryggt och mysigt
Elin är stolt över att vara, som hon uttrycker det, ”born and raised” i Skellefteå.
–Det var tur att jag hamnade i Skellefteå som fick bli mitt hem. Jag älskar att uppleva större städer, men jag trivs aldrig så bra som jag gör i Skellefteå. Jag är nog en småstadstjej. Jag gillar att det är nära till allting, och att man kan stöta på trevliga människor på stan utan att ha planerat det. Det känns personligt, tryggt och mysigt.
– I Skellefteå finns det bra förutsättningar att göra det man vill, oavsett var man kommer ifrån. Vi är bra på idrott i Skellefteå och idrott är en stor del av världen. Skellefteå förstår värdet av att satsa på idrott.
Ville imponera på killarna
I likhet med Elin – idrott har ända från barnsben varit en naturlig del av hennes liv.
– Jag har spelat fotboll, dansat balett och testat de flesta lagidrotterna. Men jag hade rätt många killkompisar på den tiden. Jag kände att jag ville imponera på dem genom att börja med något coolt… Kampsport är ju hårt och tufft, tänkte jag, och jag var elva år när jag började med taekwondo. Redan när jag kom till första träningen med Soo Shim på Sörböle kändes det helt rätt. Jag kanske inte var jätteengagerad i början, men när jag fick höra att jag hade potential att bli duktig så började det brinna hos mig.
Vad var det som tände gnistan?
– Taekwondo var så annorlunda jämfört med allt jag hade testat. Det var roligt, vi lekte mycket, och träningen var väldigt varierad genom hela passet. Det var inte att springa fram och tillbaka mellan koner eller att ge sig ut och springa åtta kilometer. Även 14 år senare kan jag känna att det är väldigt roligt tack vare variationen, det blir inte bara att nöta och gnugga hela tiden.
Heltidsproffs
Elin kan syssla med sin sport på heltid, främst tack vare att hon är uttagen i SOK:s topp- och talangprogram.
– SOK går in med största delen så att jag ska kunna överleva. Det motsvarar en halvtidslön. Det finns olika nivåer på stipendiet från SOK och ifjol höjdes mitt när jag var rankad etta i världen.
– Sedan har jag en del ut från klubben eftersom jag är deltidsanställd där som tränare, dels för ungdomar och vuxna med ambitioner att träna hårt och kanske en dag ta sig in i klubbens elitlag, dels för barn som är fyra till fem år. Det är slitsamt men samtidigt jättekul att vara tränare för barn i den åldern. Det blir lite av veckans höjdpunkt, barn som knappt har lärt sig att gå men samtidigt är extremt duktiga på att lyssna och att ta efter. Ju mindre jag pratar och ju mer jag visar, desto bättre går det…
Hur är det att vara aktiv på världsnivå och samtidigt tränare för andra?
– Lärorikt. Jag får träna pedagogik och tänka på hur man uppför sig. Det ger väldigt mycket energi att få inspirera och peppa andra, och det gör att jag orkar fortsätta. Sedan avdramatiserar det också en hel del. Jag är en person som somnar med prestationsångest upp över öronen och jagar upp mig över smågrejer, så just att få fokusera på andra och att slappna av i den rollen där jag också möter mycket uppskattning är värdefullt för mig.
Prispengar utomlands
I tävlingar utomlands kan Elin få även ekonomisk uppskattning.
– Taekwondon är stor överallt i världen utom i Norden. Åk till Turkiet eller Spanien och du kan tjäna mycket pengar på taekwondo. Ifjol tog jag många medaljer i GP-tävlingar och där drog jag in 100000 kronor i prispengar. Jag får det i alla fall att gå runt. Jag kan betala min hyra och gå på bio ibland. Men många undrar om jag inte skulle vilja tjäna mer som är rankad i topp i världen i min sport.
Skulle du inte det?
– Titta på alla hockeyspelare i Skellefteå – jag är inte ens i närheten av deras löner. Det är klart att man kan tänka så. Men jag väljer ändå att se att jag kan göra det här på heltid. Det var ändå det jag drömde om när jag gick i åttan och nian och var skoltrött. Jag ville inte göra något annat än att träna då. Direkt när jag tog studenten kunde jag göra det här på heltid, dagen efter var det bara full fart med satsningen. Jag känner mig lyckligt lottad som kan göra något som nästan ingen annan taekwondoutövare i Sverige kan göra.
Olika nivå på uppskattningen
Elin ger en till bild på temat skilda världar:
– Jag tränade förmodligen mer än de andra i min specialidrottsklass på gymnasiet. Då gick jag ändå med duktiga hockeyspelare som David Rundblad, Melker Karlsson och Martin Lundberg. Det var mer accepterat att hockeykillarna gled in sent till lektionerna och uppskattades när de bara var där. Samtidigt sprang jag från morgonträningen, eftersvettades och var fem minuter sen till lektionen med andan i halsen – och det var inte alls populärt… Utan att dra alla över en kam kan jag samtidigt förstå det ur lärarnas perspektiv, för när man inte har kunskapen eller intresset för något så får man heller inte samma förståelse.
Har en skruv lös
En vanlig dag hemma tillbringar Elin mycket tid på Soo Shims fina och moderna anläggning.
– De längsta dagarna är torsdagar som inleds med morgonträning med elitlaget 06.30, före folk ska till skolor och jobb. Sedan dukar vi upp vår egen frukostbuffé inför alla och det blir bara maffigare och maffigare. Efter det blir det lite vila, lunch med pappa eller någon annan rolig människa, och träning på egen hand på eftermiddagen. På kvällen är det träning igen med laget, och sedan leder jag ett träningspass fram till klockan 22. När det är klart brukar jag somna gott…
Hur mycket tränar du totalt?
– I snitt tränar jag 20 timmar i veckan, två till tre gånger per dag. 60 procent av träningen är grenspecifik och resten är fysträning.
Vad gillar du med träningen?
– När den är klar… Någonstans tror jag att man måste ha en liten skruv lös i hjärnkontoret för att palla med det. Som när jag kommit hem från ett träningsläger och benen bara skriker. När jag vaknade hemma och kollade träningsschemat i telefonen så stod det intervaller. Åh nej, jag skjuter hellre mig själv, kände jag. Men någon timme senare stod jag ändå där på löpbandet och grisade.
– Det som ändå tar mig dit och hela tiden släpar mig till träningen, är målet som jag har och har haft. OS står skrivet i pannan på mig. Sedan har jag också fantastiska lagkamrater, om det inte hade varit för dem så hade jag knappast orkat. När man tränar så här mycket är det inte kul varje gång, men en anledning att det går att genomföra är ändå den lagkänsla som vi har i en individuell idrott.
– I Soo Shim är vi 25–30 i elitlaget. Vi är som en familj där alla är jättenära varandra, som det blir när man ses varje dag och brinner för samma sak. Mina bästa vänner finns i Soo Shim.
Att vara som vatten
Soo Shim – fritt översatt ”att vara som vatten” – är en av Sveriges största taekwondoklubbar och har ett gott renommé även utomlands.
– Vårt rykte är att vi är väldigt professionella. Vi ser likadana ut när vi springer runt i samma overaller. Det är ingen som hittar på någon skit när vi är ute med laget, utan vi uppför oss alltid. Vi har en samhörighet som inte finns i andra lag, alla står samlade vid mattan och hejar när det är någon annan i laget som tävlar. Sedan är vi också väldigt framgångsrika i både nationella och internationella tävlingar – under ett år brukar vi ta fler medaljer än många landslag gör.
Över 600 medlemmar
Elin har varit med och sett Soo Shim växa inifrån.
– När jag började var vi kanske 100 medlemmar. Nu är vi över 600 medlemmar. Det är folk som rör sig i lokalerna hela tiden och ett annat driv i hela föreningen. Tidigare har det funnits aktiva i elitlaget som har tappat den egna motivationen och då dragit ner andra i det, med skitsnack och en massa negativa följder. Nu är det en härlig jargong på alla nivåer i föreningen, och alla är med och jobbar ideellt.
Framgångarna för Soo Shim har gett eko och lockat utländska taekwondoutövare på toppnivå till Skellefteå för att träna.
– Nyligen var Jackie Galloway i Skellefteå och tränade. Det är en amerikanska som går en viktklass över mig. Det är coolt att en OS-deltagare från Texas ser värdet i att åka till Skellefteå som en del av sina förberedelser.
All in på allting
Soo Shims chefstränare Niklas Andersson har drillat Elin under de 14 år som hon har hållit på med taekwondo.
Elin ger en bakgrund:
– Det jobbigaste med skolan var att jag inte hade ambitionen att gå ut med MVG i alla ämnen. Ändå ville jag aldrig nöja mig med något som jag tyckte att jag hade kunnat göra bättre. Så trots att jag inte prioriterade skolan satte jag en väldig press på mig själv att ändå göra det bra där och vara uppe på nätterna med arbeten som skulle lämnas in.
– Träningen blev en medicin för mig, den hjälpte mig att hantera känslor och att överleva. Då kom Niklas på morgnarna, körde mig till skolan och sa att det inte skulle bli någon träning för mig om jag inte gick i skolan.
– Vi är extremt lika och det är därigenom som vi har hittat varandra. Vi har hjälpt varandra och stöttat varandra genom åren. Vi är ett team som inte går att rubba. Vi brinner så mycket för det vi gör och det finns inget halvhjärtat i någonting – det är all in på allting. Men vi är också extremt olika i vissa fall.
Hur då?
– Vi kan ryka ihop några gånger i veckan för att vi har olika åsikter och tankar om saker. Men det blir faktiskt mer och mer sällan som det händer. Jag kan tänka mig att det har mest med min mognad att göra…
Mental träning
Krister Lundgren har de senaste åren fungerat som mental tränare för Elin.
– Vi har ett jättebra samarbete och dricker kaffe någon gång då och då. Vi pratar om livet och det som kommer, hur man hanterar med- och motgångar. Det känns öppet, som att sitta där med en kompis. Det är ingen mental träning där man sitter och mediterar i tre minuter, andas in genom näsan och ut genom munnen.
Så vad är det då, mer konkret?
– Framför allt har vi jobbat mycket med att kunna släppa en förlust. Jag har annars fortsatt att bara lasta på i ryggsäcken. Jag har kunnat gå ett halvår efter ett mästerskap som har gått dåligt, tyckt synd om mig själv och varit helt knäckt. Det har gått ut över träningen. Efter VM ifjol, när jag åkte ut i kvartsfinal, var jag fortfarande besviken, men istället för att gräva ner mig gick jag ut på träningarna och dödade alla.
Kan bli helt galen
Elin har präglats av revanschlystnad.
– Nu ska jag visa dom jävlarna, har jag tänkt ibland. Det kanske hjälpte till att göra mig bra, men om det hade fortsatt med bara den typen av drivkrafter så hade det nog känts väldigt destruktivt.
Viljan att vinna i alla sammanhang har inte heller alltid varit till fördel för Elin.
– Det finns en fara i att ha en sådan tävlingsdjävul som jag har. Jag kan bli helt galen om vi bowlar med familjen. Jag minns när brorsan hade en födelsedag för några år sedan, och då ska ju alla vara så glada och allt ska vara så kul. Men när vi då bowlade blev det hur seriöst som helst. En av mina systrar hade ett sådant där staket uppe när hon skulle rulla sitt klot, och så studsade det så att hon fick en strike. Då gick jag ut och satte mig i bilen, säger Elin som nu med distans kan skratta åt det minnet.
– Faran är att jag bygger upp en rädsla för att förlora. Jag vet att varje gång jag är ute på en tävling och förlorar lägger jag mig i ett hörn och vill hoppa från 20:e våningen på hotellet. Jag återkopplar till känslan när jag har mått så dåligt när jag går ut på mattan för att tävla och blir rädd för att förlora. Samtidigt älskar jag att vinna.
Hur gör du för att känslan av att älska att vinna ska ta överhanden från rädslan att förlora?
– Mycket handlar om hur jag tänker. Jag påverkar mig själv jättemycket. Det är så tydligt att de gånger jag har presterat bra på tävlingar, då har jag också mått bra psykiskt och fysiskt. I höstas mådde jag inte bra, jag satte höga krav på mig själv och det fanns också annat i livet som var jobbigt. Det visade sig tydligt i resultaten på mattan.
– Jag älskar att vinna över allt annat. Men inför kvartsfinalen i VM sa magen bara ifrån. Jag pratade om att gå in och njuta och ha kul, som man ska säga då, men jag blev falsk mot mig själv. Till slut blir jag kanske skicklig på att lura mig själv och navigera rätt mellan de stora ambitionerna och de små marginalerna. Jag vet att jag kommer att prestera i Rio om jag är avslappnad. Det kan vara andra och sista gången i livet jag gör ett OS – då vill jag försöka se det som en boost.
Elin tonar därför delvis ner sitt tidigare motto ”man kan aldrig nöja sig med att krypa om ens drift är att flyga”.
– Många kan nöja sig med en bronsmedalj. Men åtta av tio bronsmedaljer har jag bara kastat i backen, för att man vet att det finns något steg till. Det är som om du går på Bodaborg, även om du tar första banan där vet du ändå att det finns flera till att klara.
Grät floder efter förra OS
Som efter OS i London 2012 – när Elin grät floder efter förlusten i kvartsfinalen.
– Den 22-åriga Elin var någon helt annan. Nu kan jag titta tillbaka på det och känna att det inte var jag. Jag väntade i två år på att själv se kvartsfinalen. Usch, det var så jobbigt. Jag såg verkligen ut som en riktig förlorare i kroppsspråket och allting. Min farmor är en av mina största förebilder i livet. Hon pratade med mig två veckor efter London. Farmor tyckte att jag såg ut som en vinnare när jag gick in i första matchen, som jag också vann, men att jag såg ut som en förlorare när jag gick in i den andra matchen, som jag också förlorade. Det var tydligt att något slog om mellan matcherna. Jag kanske gick in för avslappnad till matchen jag förlorade och hade fel fokus.
Vilka är dina främsta lärdomar från OS 2012 om du blickar tillbaka?
– Framför allt lärde jag mig att aldrig underskatta en motståndare. Jag vet att jag tar australiensiskan som jag förlorade mot i kvartsfinalen på träning vilken dag som helst. Jag har också vunnit mot henne i matcher tidigare med stora siffror.
Sommar-OS är världens största återkommande sportevenemang.
– Det var jättemånga intryck att ta in under OS. Där sitter man i matsalen och så går Usain Bolt, som just slagit världsrekord, förbi. Wow! Jag kom till London en vecka före OS och allt blev så intensivt. Det känns skönt att ha gjort ett OS. Nu kommer vi att åka till Rio några veckor före, det blir mer tid till acklimatisering och att hinna känna lugnet. Och jag åker till Rio med ett annat mål än sightseeing.
Allt avgörs under en dag
Den 19 augusti blir Elins enda tävlingsdag under OS.
– Taekwondotävlingarna avgörs alltid med en turnering under en och samma dag. Jag har vant mig vid det och tycker att det är skönt. Om man går hela vägen blir det kanske fem matcher. Visst är det tufft att vara igång från morgon till sen kväll, men det är en skön känsla när man sedan går och lägger sig och har en guldmedalj runt halsen…
– OS är det största som man kan uppnå inom alla idrotter. Alla stora idrottare drömmer om ett OS-guld. Det är även min dröm, och blir den drömmen sann så kan jag dö lycklig – redan till hösten…
– Men det viktigaste är att jag om 20 år kan titta tillbaka på det här OS:et och känna mig stolt över att jag presterade så bra som jag vill. Sedan kanske jag ändå har kunnat förlora, för att jag mötte en motståndare som var ännu bättre just då.
Längtar till SM
Som världstvåa i 67 kg-klassen kommer Elin att tävla flitigt internationellt under våren – både för att hålla tävlingspulsen uppe och samtidigt jaga in rankingpoäng som avgör den viktiga seedningen inför OS.
Närmast tävlar Elin på fredag under SM-veckan i Piteå, där Soo Shim fungerar som grenarrangör.
– Det är jätteroligt att taekwondon nu för första gången är med i SM-veckan. Jag ser redan fram emot när Skellefteå kommer att vara värd för SM-veckan 2018.
För att få hårdare motstånd i SM kommer Elin att flytta upp en viktklass, och det väntar ytterligare uppgifter utöver det egna tävlandet:
–Jag är utbildad domare och kommer faktiskt även att döma under SM.
Näthatets konsekvenser
Elin har fått ta emot många hyllningar efter sina framgångar i den asiatiska kampsporten, men hon har också fått kännas vid kändisskapets mörkare sidor som till exempel näthat.
– Min blogg har jag pausat sedan maj ifjol. Jag gillar att skriva och tyckte att det var skönt att få berätta om vardagliga händelser för andra, samtidigt som det var en trevlig dagbok för mig själv att blicka tillbaka till eftersom mitt minne är så dåligt, säger Elin och fortsätter:
– Orsaken till att jag slutade skriva var för att det började trilla in jätteotrevliga kommentarer. För varje månad blev det bara värre och värre med hemska påhopp. Fy vad trist att lämna ut sig och få skit tillbaka, kände jag. Det var inte riktigt värt det när jag då inte heller kände mig tillräckligt mentalt stark för att kunna ta det. Med tiden kanske jag fattar att folk har egna agendor bakom att de skriver som de gör och att man inte alltid behöver ta åt sig. Men det är lättare sagt än gjort och jag är en känslig människa som tar åt mig av både det onda, och goda.
– När det är ett halvår kvar till Rio så tänker jag ta bort sociala medier från telefonen. Om jag kan slippa undan att se en eller två elaka kommentarer som bara sätter spöken i huvudet på mig, så är det jättebra. Jag känner att jag inte heller behöver synas i media en massa och prata om OS-guld och hej och hå, det sätter bara en onödig press på mig. Sedan slänger jag förhoppningsvis in en vink på Instagram igen från prispallen i Rio…
Vännerna slutade stötta
Elin berättar även om tuffa tider med vänner som vänt henne ryggen.
– På ett sätt är det naturligt. Jag har haft kompisar som inte har idrottat, och att man glider isär när man får olika intressen lägger jag inte skuld på någon för. Sedan har jag kvar kompisar från när jag var bebis. Vi träffas kanske bara någon gång per år men då är allt som förut.
– Men jag har haft lagkamrater som har stått mig extremt nära, som jag i princip sett som syskon, men som just före London slutade stötta och gjorde sig ovän med mig. Det är svårt att sätta fingret på vad det var.
Grundade det sig i avundsjuka?
– Kanske. Jag kan inte svara på det eftersom jag fortfarande inte har fått något riktigt svar. Men jag hamnade i kläm mellan många olika saker. Det var jobbigt att det skulle hända just före OS. Det kändes väldigt tufft då, men idag känns det bra att inte ha sådana människor i ens närhet. Sedan dess har jag också varit jätteförsiktig med att välja vilka jag ska umgås med och vilka som är värda att släppa nära och spendera tid med.
Fötterna på jorden
Elin är medveten om att hon har blivit en förebild för många.
– Som en som syns mycket är man en förbild, oavsett om du väljer att vara det eller inte. Jag känner att jag får ut mer av att vara öppen och glad mot andra än om jag skulle tro mig vara något bättre än andra. Jag är tacksam över lite och det kanske också har att göra med att jag inte tjänar en miljard i månaden. Det är lite så jag också är fostrad, både av mina ödmjuka föräldrar och i föreningen, att stanna med fötterna på jorden.
Men i din sport handlar det ju snarare om att ha fötterna i luften?
– Om jag ska släcka en lampa kan jag göra det med att dra iväg en kick. Om jag har spillt något på golvet så torkar jag med foten. Jag kan stå och sparka på mamma, om än inte så hårt. Min lillasyster Wilma har kommit på ett eget ordspråk för mig – istället för ”pricken över i” så säger hon ”som foten på huvudet”…
FAKTA
Namn: Elin Johansson.
Ålder: 25.
Bor: Anderstorp i Skellefteå.
Familj: Sambo. Mamma, pappa, storebror, två småsystrar.
Sysselsättning: Taekwondoutövare.
Främsta idrottsmeriter: Ensam i taekwondovärlden om att ha vunnit två GP-finaler (Manchester 2013 och Mexiko 2014) där världens åtta bästa i varje viktklass gör upp. Brons i världskvalet 2011 som innebar kvalificering till OS i London 2012. EM-brons som senior.
Gör helst på fritiden: Livsnjutare som gillar powernaps och gärna sitter hemma i soffan och ser serier på Netflix (”har börjat om att se Breaking Bad, så nu gör det inget om jag somnar när jag ser ett avsnitt…”).
Favoritpodcast: Framgångspodden.
Favoritsporter förutom taekwondo: Gymnastik, basket och handboll (”i London såg jag OS-finalen i handboll mellan Sverige och Frankrike, fastän Sverige förlorade var det en fantastisk upplevelse att se den på plats tillsammans med hela OS-truppen”).
Favoritresmål: Kroatien, Mexiko, USA.
Läs mer:
