Nyhet - 18 Februari 2016 16:02

”Lyft upp rädslan och titta på den”

Ann-Christine Ruuth besökte Skellefteå under Pridefestivalen i början av februari. Under sin välbesökta föreläsning på Brygg CC, berättade hon om hur hon först vid 57 års ålder gjorde slag i saken och blev den hon alltid varit.

Ann-Christine Ruuth föddes som pojken Åke. Först vid 57 års ålder tog hon steget och började leva som den kvinna hon alltid varit innerst inne. Det blev en omvälvande resa, både för privatpersonen Ann-Christine men också för yrkesmänniskan, kyrkoherden Ann-Christine. Men under resans gång har insikten om mångfald som en förutsättning för kreativitet och arbetsglädje vuxit sig allt starkare.

Som liten trivdes Ann-Christine i sin pojkkropp och hon tänkte inte nämnvärt mycket på den. Det var när kroppen började växa och förändras som olusten kom, känslan av att inte höra hemma i sig själv. Och skammen. Men vad gör man som transsexuell i Sverige på 1960-talet? En tid då begreppet inte ens fanns, då man överhuvudtaget inte pratade om det som Ann-Christine tänkte och kände i sin pojkkropp. Den naturliga följden blev att Ann-Christine fortsatte att leva som pojke, växte upp, utbildade sig och skaffade familj. Men med känslan av att egentligen vara kvinna som en ständig följeslagare.

– Som präst lovar man att ställa sig själv åt sidan, ingen till anstöt, alla till föredöme. Men med tiden lärde jag mig att det jag är inte är en synd eller något att skämmas för. Det är jag, helt enkelt, säger Ann-Christine.

Rädslan för det okända

Efter två år berättade hon för sina medarbetare i kyrkan där hon var kyrkoherde. Ett samtal som till största del resulterade i tystnad. Men inte en tystnad som berodde på självklart accepterande utan på en rädsla baserad för skräcken för det okända.

– Att komma ut som trans går på något vis i två faser. Först ska man hantera sin egen rädsla, sen alla andras, säger Ann-Christine.

Tystnaden, främlingskapet och känslan av att inte bli bekräftad och sedd som den hon faktiskt är, var en bidragande orsak till att Ann-Christine lämnade sin tjänst i kyrkan. Idag arbetar hon uteslutande med föreläsningar som hon hoppas ska leda till den dag då både homo- och transsexualitet betraktas lika självklart som alla andra uttryck för mänskligt liv.

Ledarna måste gå före

Med 20 år som chef i bagaget och med de erfarenheter hon gjort i sitt liv, är Ann-Christine på det klara med vad som är viktigt när det gäller att skapa ett samhälle där vi omfamnar våra olikheter och ser dem som en tillgång.

– Medvetenheten hos chefer, politiker och andra personer i ledande positioner är oerhört viktig. Det spelar ingen roll hur öppna medarbetarna är om deras ledare inte ser till att hålla frågan ständigt levande. Människor med inflytande måste höja rösten. Det räcker inte med att prata om det här en vecka om året. HBTQ-samhället ska ju leva 51 veckor till, säger Ann-Christine.

Ann-Christine pratade också om vikten av ett sansat beteende under sin föreläsning. Att tro på mångfald och de olika uttryck vi människor väljer, handlar också om att våga möta andra människors rädsla och okunskap.

– Det kan vara lätt hänt att man vill platta till någon som ger uttryck för fördomar. Men försök att lyfta upp rädslan och titta på den. Fråga istället ”varför känner du så?”. Vänd på perspektiven och prata om rädslan. Bara så kan vi råda bot på den. Okunskap är okej.

Ta en tydligare roll

Ann-Christine lyfter också kyrkans roll i samhällets utveckling mot att bli mer tillåtande och inkluderande. Vi må se oss som sekulariserade men faktum är att vi ofta sneglar mot kyrkan för vägledning, för att se vilken ton de slår an i viktiga frågor.

– Det här är ju frågor som handlar om människor som redan finns i kyrkan, medlemmarna. Inte om ”de andra” någon annanstans. Kyrkan underskattas ofta och även om jag möter många oerhört positiva människor i kyrkosverige, så behöver de ta en tydligare roll för mångfald och tolerans, säger Ann-Christine.

För att lyfta frågan bjöd Ann-Christine in sig själv till ett biskopsmöte för något år sedan. Hon fick 45 minuter där hon pratade om HBTQ-frågan och poängterade vikten av att kyrkan börjar prata om detta på högsta nivå.

– Det hummades en del. Men efter det har det varit knäpptyst. Men det är verkligen inte bara inom kyrkan som det är tyst.