Ronnie lyfter Skellefteå som arrangemangsstad

Han gjorde kometkarriär inom snowboard och levde under sex år som proffs med världen som arbetsfält – tills en svår skada som kunde ha kostat honom livet avslutade proffskarriären.

Nu har Ronnie Andersson återvänt till Skellefteå på heltid, och han brinner för att utveckla Vitbergets skidbacke och sätta Skellefteå ännu mer på kartan.

Förberedelserna inför helgens snowboardevent 0910 Sessions i Vitbergsbacken pågår för fullt. Som huvudansvarig för arrangemanget jobbar Ronnie Andersson både dag och natt.
– Jag har tagit semester från mitt ordinarie jobb i veckan för att få ihop det, säger Ronnie och gnuggar sömnen ur ögonen över en kopp kaffe under en paus i liftstugan vid Vitbergets fot.

Ingemar Backman förebild
0910 Sessions genomfördes för första gången 2013.
– Jag tyckte att det behövde bli fler aktiviteter i Skellefteå vintertid, att visa att det händer coola och häftiga grejer här. Jag ville ta hit snowboardscenen för att skaffa förebilder för ungdomarna i Skellefteå att inspireras av. Förhoppningsvis kan vi få fram fler åkare i Skellefteå som kan livnära sig som proffs en vacker dag. Jag hade själv Ingemar Backman som min stora förebild inom snowboarden. Han bodde i Skellefteå då och tillhörde den första generationen av riktiga snowboardproffs.

Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Skellefteå, där Ronnie är vice ordförande, arrangerar 0910 Sessions i samarbete med Skellefteå kommun.
– Familjedelen tycker jag är väldigt viktig. Några av de hetaste snowboardnamnen i Sverige och världen kommer att visa upp sig i Skellefteå i helgen, men det kommer också att bli en riktig familjefest där de flesta delarna är öppna för alla och där vi kan visa på bredden och gemenskapen, att killar och tjejer i olika åldrar kan åka tillsammans och utan några höga näsor. Vitbergsbacken erbjuder en fantastisk miljö som vi försöker göra ännu mer av med inte minst en både rolig och trygg fun park.

Det går inte att ta miste på Ronnies engagemang.
– En hjärtefråga för mig är att backen ska vara en säker miljö. Jämfört med när jag började har vi fått ner skadestatistiken i backen. Vi har ett klimat där alla som åker i backen tar hand om varandra och tar hänsyn till varandra. Det är roligt att märka att intresset har vaknat till liv igen för både snowboard och skidor i Vitbergsbacken.

Sålde datorn – köpte bräda
Ronnies egen nyfikenhet på snowboard väcktes i början av 90-talet.
– En av mina bästa polare hade fått en bräda och jag tyckte att det såg så sjukt roligt ut. Veckan efter åkte vi till Bygdsiljum på en skolresa. Där fanns en snowboard som man kunde hyra och jag tog chansen att göra det. Jag blev såld direkt. Jag hade en dator, en Commodore 64, som jag sålde för att köpa en egen begagnad snowboard som var både knäckt på mitten och lagad. När jag började åka var det inte tillåtet med hopp i backen – ja, det var knappt ens att snowboard var tillåtet.

Vad var det med snowboard som fångade dig?
– Frihetskänslan. Även om man sitter fast på brädan var den mer lätthanterlig än skidor och man flyter bättre på snön. Jag gillar även skateboard, och när man ska hoppa och göra trick blir det mer åt surfhållet.

Ronnie minns även de storslagna drömmarna som han som 16-åring formulerade efter att ha upptäckt kärleken till snowboard.

– Jag satt i backen i Storklinta och pratade med två kompisar om vad vi skulle bli när vi blir stora. Jag sa att jag skulle bli snowboardproffs, och de bara garvade åt mig och sa att det aldrig skulle hända. Tio år senare kom en av dem fram till mig och tog tillbaka vad han hade sagt, för det gick ju.

Ja, det gjorde ju det. Lyftet för Ronnie kom när han som 20-åring bestämde sig för att satsa fullt ut på snowboard.

– Jag sålde lägenheten i Skellefteå och sa upp mig från jobbet. Morsan var inte så nöjd. Jag flyttade till Hemsedal i Norge som hade Europas då bästa park med öppettider sju dagar i veckan. Jag köpte säsongskort för pengarna som jag hade med mig och levde på pasta…

Vann hemma i Skellefteå
Ronnie kom hem till Skellefteå för att köra en snowboardtävling i Vitbergsbacken. Ronnie vann, och i potten låg prispengar på 30000 kronor och en inbjudan till en stor tävling på torget i Östersund, med åkare från världseliten och folk från den internationella snowboardcirkusen på plats.

– Jag kom dit som en helt okänd svensk och slutade trea i tävlingen. ”Vem fan är det där?” frågade de. Sedan gick allt så otroligt fort. Jag blev presenterad för några av de stora fotograferna och Oscar Axhede, som hade distributionen i Sverige för det stora snowboardmärket Burton, ringde till Burton Europa och sa till dem att ”vi har en svensk kille som är sjukt duktig”. Det ledde till att jag fick ett provkontrakt med Burton. Inledningsvis var det inte något glamourliv, men det gav mig chansen att börja resa runt i Europa för att tävla, filma och fota.

Våldsam krasch
Utvecklingen fortsatte i positiv riktning, och livet som snowboardproffs lekte för Ronnie under sex år.

Men en dag i Zürich för nio år sedan förändrades plötsligt allting.
– Vi var nere i Alperna och väntade på snön. Som snowboardproffs är du som en egen företagare – det gäller att få något gjort inför att nya kontrakt ska omförhandlas. Jag och filmteamet kände oss otåliga och ville ha hoppbilder, och när det inte fanns något riktigt hopp så hittade vi ett konstsnöhopp som var mer av en stor isklump. Det var enormt stort, men dåligt byggt. Det blåste också den dagen, och efter fyra testhopp fick jag en kastvind som tog ner min fart på väg upp i hoppet. Hoppet var 27 meter från uthopp till landning och jag var sex meter upp i luften när jag tvingades landa i motlut. Det small bara till, lårbenet gick rakt av cirka en decimeter ovanför knäet och kroppspulsådern gick av.

Hjärtstillestånd
Ronnies liv svävade i fara efter den allvarliga olyckan.

– Det sista jag minns från sjukhuset före de opererade mig var att jag såg att mitt lår var tjockare än min midja, det hade blivit som en stor ballong i och med allt blod som hade samlats. Som tur var höll huden. Det hade kunnat sluta mycket, mycket värre för mig.

Ronnie opererades under fem timmar och drabbades av hjärtstillestånd i knappt en minut.

– När jag vaknade var min första fråga till läkaren hur länge jag skulle vara borta. Jag var fast besluten om att jag bara skulle tillbaka som snowboardåkare. Jag kunde inte gå och hade kronisk värk, men jag tränade åtta pass i veckan för att bygga upp styrkan i kroppen igen. Mina sponsorer väntade på mig i två år innan de började droppa av.

Skellefteläkare hittade lösning
Vändningen för Ronnie kom när han kom i kontakt med läkaren Niklas Werkmäster från Skellefteå.

– Han ringde och framförde en teori om hur man skulle kunna göra för att få mig på benen igen. Det fanns inga garantier, men det skulle i alla fall inte kunna bli sämre för mig. Han menade att problemet var att eftersom allt hade gått sönder i benet så hade min ben- och muskelmassa börjat blandas samman. Jag blev lite av en testpilot, en labbråtta, och det kom läkare från flera ställen i Sverige för att vara med på operationen. De rev sönder mitt ben inuti, stoppade i titanstavar och tvingade benet att läka inifrån. Operationen blev lyckad, och jag är så tacksam för det som Niklas Werkmäster gjorde för mig. Ett år efter operationen kunde jag gå igen, och idag är jag helt återställd sånär som på att jag har lite nedsatt styrka i benet på grund av ärrvävnaden.

Har den allvarliga olyckan fått dig att reflektera över livet på ett annat sätt?
– Jag är otroligt livsglad och tacksam, men det var jag även före olyckan. Jag har alltid gått min egen väg, varit medveten om riskerna att bli skadad och levt med det. Jag har skadat mig mycket inom snowboarden, men det har aldrig gjort mig rädd och jag vet att det följer med sporten. Men det som jag har börjat tänka mer på är min omgivning och deras reaktioner – familjen och kompisarna tog min olycka mycket hårdare än vad jag själv gjorde. Nu trivs jag med att vara tillbaka hemma i Skellefteå, att ha bildat familj här och att jobba på normala arbetstider.

Tillbaka som hobbyåkare
Samtidigt har Ronnie – mot alla odds – lyckats komma tillbaka som snowboardåkare på hobbynivå.

– Jag är en sådan som tänker positivt. När jag skadade mig så tänkte jag ”nice, nu får jag äta godis och spela tv-spel”. Då insåg jag inte hur mycket jag saknade att åka snowboard. Jag kan fortfarande åka på en hygglig nivå, men jag hänger inte längre med nästa generation som kommit fram inom snowboarden. Eller ta bara att kunna ge sig ut och jogga eller att åka längdskidor, saker som jag har hatat tidigare men som jag nu njuter av att kunna göra.

Hade du några bryderier inför att ställa dig på en snowboard igen efter den allvarliga olyckan?
– Nej, jag kände hela tiden att jag ville åka igen. Första gången jag stod på en snowboard igen var faktiskt redan två år efter olyckan. Jag gick fortfarande med kryckor, men jag ville testa hur det kändes att stå fast på brädan igen.

SM i snowboard och freeskiing
0910 Sessions är långtifrån det enda som händer i Vitbergsbacken den här våren – den 31 januari avgjordes Swedish Snowboard Series och 26–29 mars är det dags för SM i snowboard och freeskiing.

Ronnie har ett finger med även i SM-arrangemanget som konsult.
– SM är det största som händer i snowboard i Sverige. Det ska vara top notch, så att åkarna ska kunna göra de sista tricken. SM brukar oftast avgöras en bit utanför städerna, men tack vare Vitberget har Skellefteå en unik position med en backe i centrum. Det kommer att kunna lyfta hela arrangemanget och göra det väldigt publikvänligt.

FAKTA

Namn: Ronnie Andersson.
Född: 1979–02–18 i Skellefteå.
Bor: Lägenhet i Skellefteå.
Familj: Sambon Elise och sonen Wilmer, 10 månader.
Sysselsättning: Automationstekniker på E/S Styromatic i Hedensbyn.
Favoritmat: Indiskt och husmanskost.
Favorit-tv: NCIS, Manga.
Favoritmusik: Punk, som No Use For A Name, Millencollin och Skumdum.
Favoritidrottare: Zlatan (”grym på många sätt, för att han kör sin egen väg och att han är självgod utan att vara otervlig”) och Gunde Svan (”hans fokus och besattheten i att gå in för det hans ska göra till 100 procent och med sådan tjurskalle att inte ge sig, det är beundransvärt”).
Favorithobby: Golf (”jag älskar att spela golf, men jag har bara spelat i 1,5 år och har 20 i handikapp”).